Och allt är kärlek.

30. nov, 2021

Det har varit helt tomt i huvudet. Inget har tagit form och velat komma ut genom mina händer. Ingen text iallafall... Det är tomt efter mitt examensprov. Som var att följa mamma till slutet och dela det... Jag kommer aldrig kunna formulera något på det sätt som mammas och min sista stund tillsammans. Det känns fint!

Så, vad händer i livet? Jag befinner mig mellan två lokaler just nu. I den ena är det kaos och i den andra är det kaos. Jag har drömt och längtat efter att få landa någonstans. Och nu kan jag äntligen se att det är nära! Vilken lycka.

AyA Huset... Vad vill jag med det stället? Min vision är att samla ett gäng häftiga människor med olika bakgrund. Men med en gemensam dröm- En MER plantbaserad och kärleksfull värld!

Jag lyssnar och känner in vad som rörs och pratas om i när och fjärran. Inte på nyheter eller media. Utan från riktiga människor. Och något har hänt senaste tiden. Samtidigt som jag märker att fler och fler söker det mjuka kärleksfulla, så har samhällsklimatet hårdnat...

På individnivå känner jag att grubblandet har ökat. Oro, rädsla, sorg och självkritik. Och den är ganska svår att komma åt. Det kräver vilja till insats. Att förstå att JAG är värd att satsa på. Ringarna på vattnet= det jag gör, speglar vad jag tycker om mig själv. Ett barn ser sitt eget värde i det värde föräldern sätter på sig själv...

Det är inte lätt och det tar tid och kraft. Jag hörde något så bra häromdagen. Vi har en enkel regel att följa: Behandla andra som du själv vill bli behandlad...

Fundera på den meningen lite... Om du inte själv vet hur du vill bli behandlad? Eller om du inte känner kärlek till dig själv. Hur ska du då kunna behandla andra med kärlek? 

Jag är så stolt över att kunna öppna dörrarna till AyA Huset och med rent hjärta känna att det som finns där är sprunget ur sann kärlek. Att alla varor, alla aktiviteter, alla tankar... ALLT!

Jag vill skapa en fristad. En ickedömmande fristad.

Den känsla av djup samhörighet, frihet och kärlek som kommer över mig när jag sitter och guidar meditationer under mina klasser. Eller bara sitter i meditation tillsammans med mina deltagare, är något jag önskar er alla! 

 

Och allt är kärlek...

 

 

 

 

8. nov, 2021

Jag vill inte ha någon begravning eller något begravningskaffe Zara! Det jag vill är att du och Joachim följer med till kremeringen. Och att Joachim täljer ett träkors till mig. Det vill jag ha med mig i kistan. Sedan vill jag upp till min kärlek på fjället, så våra kroppar får vila tillsammans där.

De som verkligen har brytt sig om mig, har hört av sig eller kommit och hälsat på under tiden jag levde.

Zara lova mig en sak! När kistan ska in i ugnen, se till att jag är riktigt död!

------------------------------------

Det är måndag idag. Exakt en vecka och en dag har gått sedan mamma drog sitt sista andetag. En vecka kantad av Halloween och Allahelgons helg... En vecka där, för mig när jag tänker på det, tid ej har existerat.

Insikten slog så hårt när jag satt där hos mamma sist, och betraktade hennes tärda magra skal. Ändå så vacker in i det sista. De havsblå ögonen och det silvergråa håret. Men aldrig mer i detta liv!

Som jag nämnt tidigare hade vi planerat allt. Mamma och jag. Det låter som jag är ensambarn. Det är jag inte. Jag har två syskon. En syster och en bror. Vi har olika pappor. Min syster är sjuk i MS, min bror har drabbats på annat sätt av livet.

När pappa dog 2018 lärde jag mig att det är inte enkelt att dö i Sverige. Minns att jag satt och personligen ringde upp hans kunder. Sa samma sak gång efter gång. En hel dag. Grät, ringde, grät, ringde... Bakade rabarberpajer till minnesstunden, försökte stötta mamma, tog samtal från frustrerade övergivna kunder i månader efter.

Och sedan, det som kommer efter. Bouppteckning och delning. Det var lugnt efter pappa, för då var mamma ensam dödsboägare. Nu är det något helt annat. Det är tur att en inte får välja bort erfarenheter i livet under livets gång. För hade jag fått välja, är det mycket möjligt att jag skulle valt bort just detta...

Jag tänker inte låta det där som kommer efter, lägga dimma över minnet av dina havsblå ögon och ditt silvergråa hår. Älskade mamma. Som vi har fightats genom livet. Ett tag mot varandra men nu på slutet tillsammans. Jag är så glad att jag lyssnade till mitt hjärta och släppte allt när du blev sjuk i mars. För det gav mig den vackraste upplevelsen hittills i mitt liv!

Vi läkte de sår vi gett varandra genom förlåtelse. Det var vår gemensamma livsuppgift, och vi klarade det. Nu kan jag till mina barn och människor jag möter, föra vidare erfarenheten kring förlåtelsens mäktiga kraft!

I detta ögonblick släpper jag taget om de som inte vill förlåta och den energi de skapar. Jag är fri.

 

Och allt är kärlek...

 

 

 

 

 

2. nov, 2021

Sorg.

En känsla som inte är någon annan känsla lik. Och jag tror att vi upplever den på olika sätt. Hos mig skapar den en äckelkänsla. Som ett illamående.

Var inte ledsen Zara! Det var både mamma och pappas önskan och uppmaning till mig inför deras död. Men det går ju inte! Jag är ledsen. Och mina tårar är beviset att jag älskat ifrån djupet av mig!

Jag vill dela med mig av vår sista stund mamma. För att den blev så mycket oss, så mycket mamma Carin! 

31 oktober 2021

Dagen började hemma med en helt underbar meditation. Min yngste son Björn 7 år satte sig bredvid mig och i den stunden fördjupades kontakten med det oändliga! Vi satt länge.

Vi satt en stund efter meditationen och Björn sa då att han fokuserat på att fattiga ska bli rika och att aahkka Carin ska få komma hem. Vi pratade lite om att det finns olika hem. Och att hon snart ska få komma hem till Aajja Tage. Mamma Lisa och pappa Tore. Bror Morgan. Mormor Anna och morfar Nils... Alla våra kära katter och hundar. Ja, de allra käraste och saknade!

Så satte jag mig i bilen och körde. Som jag gjort nu, nästan varje dag sedan 9 augusti.

De senaste dagarna hade du i princip sovit och knappt svarat. Men idag när jag kom till dig, var du mer vaken. Och ville dricka kylskåpskall Loka med sked. Du fick nästan inte nog!

Jag lade mig i sängen bredvid dig, som vanligt. Höll om dig och vi pratade om barnen, lite ditt och datt. Men din röst orkade inte hela vägen. Och jag tittade på dig för att läsa ditt ansikte.

Du höjde ett ögonbryn och då skrattade jag och sa...

:Det är tur att du kan röra dina ögonbryn mamma, så jag kan förstå vad du säger! Vi kramade varandra.

Nästa gång jag tittade på dig rynkade du ihop ögonbrynen och sa tydligt: ARG!

: Är du arg mamma?

: Ja!

: Är du arg för att detta tar så lång tid?

: Ja. Varför?!

Och visst finns det frågor att ställa sig i detta. Hur kunde jag veta vad hon menade? Var inte det jag som la orden i hennes mun? Och så vidare. Men, den kontakt vi skapat under de månader som gått. Ända sedan operationen då mamma fick en stroke 10 mars 2021. Den kontakten måste upplevas för att en ska kunna förstå!

: Mamma, när du vaknade upp i Umeå efter din operation. Och livet var totalt förändrat. Tröstade du mig med orden; Allt har en mening. Jag har inget svar på varför mamma. Men jag VET idag att allt har en mening. Vi ser den bara inte just nu.

Jag höll om dig. Och så kom ord till mig utan att jag ens hann tänka...

: Mamma, sist du var arg så klädde vi på oss och gick ut. Kanske du vill gå ut?!

När jag sa orden tänkte min hjärna; Zara är du galen? Din mamma är i princip död. Hon orkar knappt prata eller vara vaken. Mammas svar kom klart och kraftfullt...

:JA! UT!

Jag blev så överraskad, vilket gjorde att jag frågade dig igen och igen. På olika sätt. Men svaret var ändå att du skulle UT! Innan jag ringde på klockan, så sa jag till dig...

:Personalen kommer tro att jag blivit knäpp mamma. Så du får svara för dig själv!

Och mycket riktigt. När de kom för att hjälpa dig svarade du fortfarande ja. De bäddade så fint i rullstolen med täcke och lade din fjäderlätta kropp där, klädd i nattskjortan. Lite mer mjuka täcken och filtar. Och mössan.

Vi gick ut i regnrusket. Jag ställde mig och tittade på dig och du blundade och jag såg hur du njöt! Du drog djupa andetag. Precis som du alltid brukar när du kommer utanför dörren. Du älskar regn, höst, rusk. Jag njöt med dig mamma!!!!

Vi ville egentligen gå i skogen. Men det var inte möjligt, den låg för långt bort. Så vi gick längs den nylagda promenaden vid Strömbacka och Granbacken. Stannade till vid en uteplats och konstaterade att det var ett trevligt ställe att sitta. Kanske en eldplats och lite lampor skulle gjort susen? 

Jag frågade dig om vi kunde ta ett kort på oss. Jag brukade göra det varje gång vi var ute.

:Så jag kan ha som minne mamma!

På kortet ser jag löjligt glad ut. Det var för att vi hade det så bra! Kommunikationen gick smidigt. Jag förstod dig, klart och tydligt. Vi fortsatte bort till kåtan, du mindes namn på folk som jag inte kunde komma ihåg... In till en pagod och några burar. Kanske för kaniner? 

Så hörde jag att din andning förändrades. Den blev mer som suckanden på utandningen. Och jag kunde se att du var ansträngd.

:Är det jobbigt mamma?

:Ja.

:Vill du gå tillbaka?

:Ja.

Vi tog tillbaka mot Näva igen. Du ojojade dig i varje utandning. Jag frågade om du hade ont, om du var orolig. Du svarade nej. Väl framme vid Näva så trodde jag att du ville gå in så jag ringde på klockan. Men då började du protestera. Du ville inte gå in. Vi skulle fortsätta vara ute. Utanför. Där vi suttit så många gånger när vi inte fick komma in och träffa dig på rummet.

Jag såg att du kämpade. Jag kände hur viktigt den här stunden var. Vi var varandras liv just i sekunden.

:Aine!

:Ser du Aine mamma?

:Ja!

Vår fina Aine. Vår gamla laika tik som vi nyss tagit bort. Hon och mamma hade en speciell kontakt. De höll varandra sällskap i Hillsand, alla de dagar då vi andra lämnade dem ensamma hemma.

:Alla

Och igen händer det som jag upplevt så ofta senaste tiden. Att orden formar sig i mitt huvud utan känslan av att jag tänkt dem...

:Vill du att vi går igenom alla de som står dig nära?

:Ja.

Jag började räkna upp en efter en. Och efter varje namn, sa mamma JA. Tills jag inte kom på fler och då påminde hon mig om någon jag glömt...

Så totalt närvarande var du mamma, med klart sinne!

: Hej då.

Där står vi alltså, du bestämd och tydlig. Jag med tårarna rinnande och den där gigantiska klumpen i halsen... Och...

Mamma, du sa också Hillsand. Och jag kommer nog aldrig kunna låta bli att känna gränslös sorg över att jag inte tog dig ända hem. För du ville till Hillsand. Jag kommer bära det som ett misslyckande. Även om du så många gånger sa att jag inte fick eller skulle känna skuld över något i vår relation eller vår historia.

:Jag lovar att hälsa dem alla mamma, älskade mamma! Är det dags nu?

:Ja.

:Ska vi gå in?

:Ja.

Jag ringde på klockan, tittade på dig. Du var nog redan påväg till Hillsand då. Din blick var tom och andningen hade stillat sig. Den var mer som oändliga inandningar. Jag var med och la dig i sängen. Bäddade in dig. Kramade dig, sjöng, bad för dig och tackade för dig!

Och när livet till sist lämnade dig, efter kanske 20 minuter. Hördes det på riktigt hur banden till livet gick av. Ditt ansikte gav ett sista uttryck. I det uttrycket läste jag...

+Smärta över att lämna, förväntan över att möta+

Jag öppnade fönstret på vid gavel. Gjorde en kopp te. Den sista påsen i paketet. Satte mig hos dig och lade din högra hand innanför tröjan på min mage. Så som vi gjort varje dag, för att värma din kalla hand.

Och när gråten stillat sig, kunde jag se lilla Carin och lilla Zara springa tillsammans och hålla handen. Busa och leka tafatt. Vi skrattade igen! Ute i det fria.

Det var 2021 10 31 klockan 12.45.

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Dina favorit sköterskor gjorde dig så fin. I dina blå kläder och din gyllene brosch med blåa stenar. Den från Amerikat. Din ullsjal som du älskat över axlarna och mina ullstrumpor på fötterna. Allt hade vi noga förberett tillsammans. Så skönt att allt var förberett.

Jag ringde mina syskon och våra närmaste.

Joachim och barnen kom ner från Hillsand. Andra kära kom.

Tillslut hörde jag dig mamma...

:Nu ska du åka hem till Hillsand Zara. Det här är färdigt nu!

Igår den 1 november hade vi en mor och dotter dag. Vi var ute och gick i skogen, vi promenerade på vägen, vi njöt av regnet som piskade i ansiktet! Vi bastade och mindes. Det var så härligt att äntligen kunna göra saker tillsammans igen.

För, för mig är du med mig mamma. Vi har planerat framtiden och den ska bli magnifik! En ny tid står framför oss!

Jag vet att min pappa finns bakom min högra axel tillsammans med många andra manliga energier i ett bländande vitt ljus. Och mamma, du vilar lugnande din hand på min vänstra axel och står bakom mig i en kraffull blå energi.

Jag sa till PerJonas min 15åriga son...

:Jag säger det nu så du vet Piere. Jag har inte gått och blivit sinnessjuk. Men jag kommer prata mycket mer med mig själv framöver.

:Jag förstår det tjidtje. Ingen fara! Jag älskar dig!

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Och allt ÄR kärlek!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

28. okt, 2021

Att dela mitt innersta, röra mig bortom det som förväntas och knyta an till fler själar. Det är syftet med min blogg.

Utan prestige, öppet och ärligt vill jag väva ihop dåtid, nutid och framtid. Från vad jag kommer, till vart jag ska!

Jag delar kunskap och erfarenheter från mitt företag AyA och privatlivet! Livsfilosofiskt professionellt privat...

Hur var det för oss att gå ifrån att vara storkonsument av kött, till att leva plantbaserat som 3 barns familj?

Med tillåtelse från min älskade mamma, delar jag även vår transformation genom sjukdom och dödsprocess. Hon sa: Du måste dokumentera allt vi går igenom och dela det, så andra också kan få ha det så här bra.

Hur Ayurveda och Yoga har förändrat mitt liv, min mans liv och mina barns liv.

Hur det är att känna ett kall, följa sitt hjärta och öppna upp. Att vakna. 

Välkommen till min blogg:  Och allt är kärlek.

Varma kramar // Zara